blaffan jag har på armen

vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga om dagen.
inte ett dugg intressant har det varit.
så, tar istället och berättar nånting schpännande.
men om vad ?



kan berätta om min tatuering.
dens betydelse, och min syn på tatuering som konstform.

inte sådär jätteintressant kanske, men det tycker jag.
bilden ovanför är efter första sittningen btw.
Nåja..
har tänk tatuera mig i 4 år, sen jag var 16 år. jag har haft så många planer. osv.
men skjöt upp tatueringen i två år. vet inte varför dock.
var nog lite rädsla för vad pappa och min morbror skulle tycka och tänka.
Men sen träffade jag tatuerareva av ren slump när angi var och tatuerade sig.
å då lixom bara bokade jag en tid. utan att själv fatta att jag gjort det.
Motivet var då tänkt att vara nånting annat.
Men ju närmare tatueringstiden jag kom , ju mer nojig blev jag.
Sedan pratade jag med eva dagen före , och sa gör nånting med hibiscusar och en mexikansk döskalle.
När vi var påväg till töre var jag så sjukt nervös. aldrig varit så nervös faktiskt.
Tänk om jag inte gillar motivet ? vad fan gör jag då.
Tänk om jag ångrar mig när hon börjar...?
Tänk om jag faktiskt inte tål smärtan? ( min smärttröskel är den lägsta någonsin, får ont för ingenting.)

När jag kom till eva och fick se stencilen hon hade ritat föll allt på plats.
Det var det jag ville ha och hade försökt förklara för henne , utan att veta det själv lixom.
jag blev kär !

Sen när hon satte igång var det då den där smärtan jag var nervös över,
fick fan panik  när jag inte kände nånting. inte nånting alls.
Det gjorde inte ont. Det var som.. skönt.. ?

allt var frid och fröjd, och det var bara att boka tid för en andra sittning
(eva vill inte tatuera i längre än 4 timmar på nån då endorfinerna ( ??) tar slut och smärtan blir påtaglig)

andra sittningen var här. och... jag var sjuk som ett as, men sa ingenting åt henne utan hoppade i stolen med mykoplasma och jättehög feber.
hon varnade mig sedan att det kommer göra ont den här gången eftersom att jag var såpass sjuk.
men 3 timmar senare var vi klara.
hade inte ondare, men tatueringen har inte riktigt velat läka så snabbt som sist.
Men det är ju fullt förståerligt , immunförsvaret mitt är ju uppenbarligen inte som det ska vara.



Betydelsen ? enkel. mexikanska sugarskulls  reprisenterar i första hand en mexikansk festival.
Den är typ.. som haloweenfirandet här , men.. där går allt ut på att hylla dom döda själarna.
det dom gjort. det dom har gjort för oss levande idag.
Det är en påminnelse om att jag inte ska sörja min morfar som gick bort i canser för några år sen.
utan att jag ska ta till mig det han lärt mig, och se upp till allt han gjort för mig.
En påminnelse om hur awesome han var helt enkelt.
Tror inte han hade velat att jag gick och var lessen p.g.a han . låter sjukt men..
Hibiskusarna.. ? min mammas favoritblomma. Hon har hjälpt mig så mycket dom senaste åren , och verkligen hjälpt mig att hålla rätt kurs.


å mer tatueringar kommer..
för mig är tatueringar ett sätt att visa lite insidan av själen.
Man kan tatuera nånting man vill bli påmind om resten av livet.
Plus att det där med tatueringar är så jävla snyggt. :)





så , i brist på annat å skriva så fick det bli det här.
istället för att lixom skriva.. cha bloggen idag har jag fikat på oscar med hanna och becca.. sen vare väl  inte så mycket mer.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0